Trollryggen del 2: trollryssen.

Väl uppe vid våran bivak började mörkret sätta in.Vi utvärderade våra options och med väderprognosen vi fått av Ted tidigare under dagen så hade vi inte många val.
Det skulle bli uppehåll under natten och regnet skulle börja till morgonen.
Vi var för länge sedan förbi point of no return så det fanns bara en väg och den var upp.Vi satt och kramades i en timme och försökte övertala oss själva att det bara var en 6a repa kvar.

Mr hot Kotake.

Jag vaknade att någon knuffade på mig. Nej Tove jag kommer inte att gå upp nu tänkte jag.

Med det visade sig att jag drömmde. Vi var på benen på 10 sek och inom 20 sekunder skakade vi båda tänder. Vi visste båda vad som behövde göras så vi växlade inte många ord.

Det hade slutat regnat och nu var det bråttom. Kasper skrotade i väg över snön med kilpetaren som isyxa. 

Följde själv med en bra snösten. Då det var min tur att leda dagens första repa så kunde jag konstatera att jag var både rädd och defensiv trots att det fanns torra inslag på klippan. Det var väl ungefär nu jag förstod att man kan ju dö i fjällen. 

Första repan efter bivaken.

Fort gick det inte  för mig. Som tur blev klev bergfurern fram och gjorde det han gör bäst.

Han förnedrade sista cruxrepan i rasande fart.

Kasper på det som skulle vara sista cruxet.

Äntligen lite med ,gång, cruxet var avklarat det började torka, nu var det bara a walk in the park kvar.

Summit på två timmar tänkte vi. Det var då vi klättrade fel. Den ena replängden blev hårdare än den andra.

6a repa efter 6a repa vi var tydligen fel. Det var då jag kom att tänka på Fredrik Strängs ord.

There is no margin for errors in the death zone man. Vi började bli ganska slitna och började höra det beryktade radioskvalet i väggen. Vi klättrade fast oss och nu började det kännas tungt. Kasper beslöt sig för att prova en vild sekvens ut till höger. Han svor och stånkade, det här är hårt jävligt hårt sa han.

Började följa och kunde konstatera att det var hårt ja tom jävligt hårt. Började dessutom att bli akut bajsnödig. Mitt i cruxet kände jag att nu måste jag välja, gå i fri och bajsa på mig eller hänga i standen som förmodlingen var skitdålig. Valde att försöka fria och tänke vad är väl lite bajs på fjället.

Då hände det otroliga gick igenom fritt och det dök upp en jugge som i sista stund räddade min heder.

Väl på stand kunde vi konstatera att det var klättring på 7 talet. Efter några lite lättare repor så började vi få toppfeber. Vi hade två val: klättra ränna och exponera oss för trollryssen eller rakt upp. Ryssen blev det och det var ganska lätt klättring till toppen. Kunde konstatera att trollis är jävligt lös.

Det var inte roligt att stå på stand och kolla upp på bussblocken som inte verkade sitta fast i något.

Väl uppe så omfammade vi varandra och livet.

Fan vad enkelt det gick sa vi båda, man är ju knappt trött. Det är lätt att glömma på fjället.

Nu var det bara att ringa Ted som skulle komma från Molde och hämta oss.

Kasper försöker ringa.

Va fan, vi klarade inte att lista ut hur man ringer till ett Norge nr från Norge på en Svensk telefon.

Vi var nog lite slitna ändå, efter 31 timmar på ryssen och minre än 2 timmars sömn på två dygn.

Det var bara att börja gå neröver. Började se en massa konstiga saker på fjället som hello kitty figurer.

Det är spännande att inte sova. Efter en timme kom Ted hoppandes. Va fan ni ser ju fräscha ut sa han besviket. Han började duka upp kall öl och chips. En alpinist vet vad en alpinist behöver.

Kasper och the real deal Ekberg.

Vi frågade Ted varför han inte ville vara med på turen. Han sa att han inte trodde på vårat Kamikaze upplägg. Va fan Ted du är ju Dalarnas enda riktiga alpinist och 10-15 år yngre. 

Ibland måste man erkänna att Ted är smartare än han ser ut att vara.

Vi bestämde oss för att gå ner och börja dricka vin men det är en helt annan historia.