söndag 12 november 2017

Greenland Part 3, New route Mayhem!


Fat Camp.

Tillbaka i BC så började vi reda ut det som hade hänt den första veckan. Jag var själv ganska tveksam till fortsatt Mayhemklättring och ville inte gärna sticka ut hakan på några dagar. Dom andra fattade inte riktigt min skräck, men jag fick som jag ville denna gång.
Nästa mål blev en topp som hade kort anmarsch och inte var så hög. Med en anmarsch på bara 3-4 timmar och 1300 höjdmeter på fast klippa behövde vi inte mycket vila. Grejen var den, att jag var ganska fet och god efter 1 år utan klättring så jag var i ganska bra form då jag hade både lagrad energi och inte några småskador, dessutom var jag för svag för att kunna klättra hårt så det var ganska osannolikt att jag kunde skada mig. Vi hade helt enkelt hittat ett framgångsrecept. Det enda orosmolnet med vår plan är att Ted fortfarande är lite för stark för att kunna skada sig.


Det är toppen i mitten som var målet.

Då vi alla tre har varit på glaciär tidigare och att vi är väldigt säkerhetsmedvetna och av naturen försiktiga varelser så använde vi såklart rep. Det är alltid en bra idé om man är lättast.
Jag är alltså lättast trots att jag är fetast men det kan nog ha något att göra med min längd.
Glaciären gick bra och efter några timmar var vi snart framme och började klyva.


Det blev mycket sån här terräng.



Mera klyvning.

Då vi inte nödgades behöva använda repen och kvalitén var fin så var vi snabbt uppe på toppen.


Vi på toppen!


Kasper var först på toppen!



Vi hittade inget röse på denna topp. Vi hade länge en diskussion om vi skulle döpa toppen eller inte.
Vi kom tillslut fram till att vi inte kan claima en riktig bestigning då repen aldrig lämnade ryggsäcken. Man hade såklart kunnat kalla den 20 replängder och döpt både topp och led men det är inte så vi rullar på Frozen Turf.
Nästa episod. Part 4 Kentucky Fried Seagull kommer inom kort.

söndag 5 november 2017

Greenland Part 2, Pt Emanuelle.

Happy days in Jonestown.

Den första tiden i Jonestown hade vi liten vilja att klättra något överhuvudtaget.
Vi hade det helt enkelt lite för bra och för bekvämt.
Det närmaste vi kom klättring var detta.


Vi resonerade, att ska man göra nåt så löjligt som att klättra på småstenar så är det en extra krydda om det kan dyka upp en Isbjörn och ta oss.
Egentligen så hade jag och Kasper räknat ut att Björnen i så fall hade föredragit Ted då han är både yngst och mörast. Kasper är för gammal och jag springer fortare än Ted dom 400 första metrarna.

 Tomas Tvivlaren.

När dagarna började flyta ihop med nätterna så började till slut den lyckliga tillvaron att raseras. Jag började känna mig som Jesu lärjunge Tomas Tvivlaren. Orsaken till det var att vi hade hittat Emanuelle vid stranden när vi letade ved.
 Kasper med Emanuelle och Grönlands Kanske Längsta pinne.

Emanuelle var den vackraste bit drivved någon av oss skådat,
Nu började det ett nytt kapitel i vår resa.
Vi kände nog innerst inne alla tre att vi ville ha henne för oss själva.
Jag kände mig inte lika sugen längre att följa mina vänner in i döden.


Jag och Emanuelle.

Vi började alla 3 att tvivla om vi verkligen skulle få klättra något på denna resa då vi helt enkelt hade det lite för bra.

Fatalism.

Vårat öde var redan bestämt och vi blev lite för fulla en kväll, eller om det var dag eller natt. Den kvällen eller om det var dag eller natt så råkade vi glömma Emanuelle utanför tältet i regnet. Det var vad man kan kalla en dålig idé då vi fick en chock av vad som mötte oss.
Emanuelle som var så vacker när hon var torr var i vått tillstånd kanske det äckligaste du kan tänka dig. Jag vaknar fortfarande på nätterna skräckslagen med den bilden på min näthinna. 
Vi tittade på varandra och vi visste alla 3 vad som måste göras.
Det fina med att känna någon så bra som vi känner varandra så började vi genast att racka utan att behöva säga vad som behövdes göras. Vår plan var enkel, vi skulle göra oss av med Emanuelle så att världen aldrig skulle behöva skåda henne igen. Det fanns egentligen bara ett alternativ och vi visste alla tre vart den platsen var.

Svarttoppen A.K.A Pt Emanuelle.

Denna topp får Schreckhorn att likna Städjan. Våra ögon hade dragits till detta skräckslagna berg men inte i våra vildast alkoholdimmor var någon ens villig att föreslå denna prominenta skräcktopp och nu hade ödet fört oss dit.

Klassiskt att dölja rädslan med ett ansträngt leende.

 Svarttoppen, följ ryggen till toppen så har du toppen.

Då vi räknat ut att New Jonestown låg vid fjorden och toppen på nästan 2000 meter så var det mycket gå och klyvning till en början.

 Klyver på.

Motiverade att bli av med Emanuelle så höll vi gott tempo. Men det blev dålig kvalité, till och med riktigt dåligt. Vi visste om att klättrar vi upp här så kommer världen aldrig att behöva skåda Emanuelle igen.


 Kolla kvalitén, rock to die for!

Till sist så gick det inte längre och vi tvingades fira. 

Reträtt.

1,5 replängd från toppen kände vi att det inte var riktigt värt att fortsätta då det kändes som att inget satt fast. Nere på någorlunda fastmark så började vi utvärdera våra alternativ. Ett liv i baslägret med Emanuelle som är så jävla äcklig eller mot toppen till varje pris. Ett citat av pastor Jim Jones fick oss tillsist att gå mot toppen " if we can not live in peace let us die in peace"
Lite vila och sen fick snön bli vår nya väg.


Vi hittade en exit ränna mot toppen.

När vi började närma oss toppen började vädret slå om och det började blåsa lite.
En film från nära toppen kan du se härhttps://youtu.be/j7fPgDPmMIU
Ted tog oss säkert till toppen dom sista replängderna.

SUMMIT Pt Emanuelle. 

Med Emanuelle på toppen.

Då Emanuelle torkat i vinden började vi nästan att ångra oss då hon var torr och vacker igen.
Men allt har ett slut och det var dags att skiljas. Returen gick bra och tillbaka i New Jonestown så började allt bara om igen.


Back in New Jonestown.

Frozen Turf, where the action is!. Stay tuned for next episode. Part 3, New route Mayhem!


 



torsdag 2 november 2017

Gräsklätter landslaget Goes Greenland.

Back on Track ( Back from the dead)

Efter att jag bara  byggt på min paper mache modell av Jonestown så var modellen äntligen klar och jag var redo att gå vidare med mitt liv.
Nästan 1 år utan klättring sätter sina spår och kroppen känns bättre än på länge.
Övertalad av Gräsklätter landslaget så satte jag mig på flyget på Arlanda väl förberedd då jag följt Don Whillans tränings tips inför en längre vistelse i bergen.

Vi hade diskuterat i många år att åka på en längre klättertripp till inte så sönderknullade berg.
Varje gång vi började planera, så la vi snabbt ner planerna då det visade sig vara logistiskt omöjligt att medföra allt som vi behöver i BC i form av mat och dryck.
Det som var annorlunda denna  gången var att nu hade vi en plan för att lösa logistiken.

The Journey 

Som vanligt med att resa så var det tråkigt, men vi gjorde vårt bästa för att ha roligt.

Ted på Arlanda

 Jag på Island.

Ja ni fattar, väl framme på Grönland så anordnade Kommunen Sälklubbartävling till vår ära.



Dagen efter tävlingen såg det ut så här i hamnen i Kulusuk.


Vi kände att det inte rullade vår väg så vi tog oss snabbt till fjällen.


BC vid havet A.K.A New Jonestown.

När vi etablerat New Jonestown så upplevde vi dom lyckligaste dagarna i våra liv.
Stämningen var på  topp och vi hade det jävligt bra.



Living the Dream!


Sea Side BC.

En liten film från New Jonestown https://youtu.be/WjpbNbcXRtA

To be continued .👊