Skagastølstind.

Alpine Dkk.

Fan vilket driv vi har i Dkk nu. Den fule är mer på g än på många år med resor 2ggr i månaden till Norge. Lasse är i Himalaya på hemligt projekt.

Molde sektionen har precis öppnat. Det finns ingenstans jag hellre vill vara än i Dalarna med alla missanpassade alpinister.

Efter bailingen i Chamonix så drog vi till Jotunheimen för en attacksväng på Skagastølstinds traversen. Planen såg ut ungefär så här:

Alpinstart på fredag morgon, då  Jag och den fule och den snygge åkte från Dalarna med målet att komma ner på lördag kväll, så att vi kunde vara hemma till söndagsmiddagen. Men som vanligt blev det ju inte som vi tänkt oss.

Rackning på går. Storen i bakgrunden.

Anmarscen gick över förväntan och vi var vid tindeklubbs hyttan på lite över timmen. Sen hade vi bara en liten backe kvar innan vi kunde börja klättra. Men som alltid, så hade vi överskattat den lilla backen och i kombination med stora säckar och skitsnö så tog dom 1200 höjdmetrarna 3,5 timme trots att alpinefurer kotake slet på bra i täten.

Christoffer i början av snön.

Dom flesta höjdmetrarna avklarade.

När vi väl var uppe på Nordreskagastølstind så började vi känna av en lång dag. Men vi började att gå mot midtre med planen att komma upp på midtre innan mörkret. Helt plötsligt utan förvarning så började det bli mörkt och vi var nu nödgade att ta ett beslut snabbt. Klättra upp på midtre i mörkret eller en lockande natt med den snygge och den fule i tältet. Lätt beslut!.

.

Hotell bibler för 3. Toddtex rockar.

Vi hittade en bra hylla på kammen och Christoffer fick en bra första bivack, Man vill ju inte skrämma upp dom unga och lovande.

Soluppgång och vi var i gång. Burning up-bleaching out too close to the sun.

Som vanligt har tiden en tendens att rinna i väg på morgonen men när vi väl kom upp ur sovpåsarna ätit och fixat firningen ner i skaret så hade timmarna tickat på. Jag anmälde mig frivilligt till första replängd då jag anade Oxbergskvalite.

Jag i skaret.

Jag gnällandes över snökvalite och säkringsmöjligheter.

Väl uppe så började jag ta hem dom andra. Och när alla vi var på stand så förstod vi att detta kan ta tid.

Men efter en liten överläggning så beslutade vi oss att fortsätta och Kasper tog över the sharp end.

Kasper började grymta att det går nog bra men även detta kan ta lite tid. Det var nog då vi bestämde oss för att baila. Det var ingen som var inställd på suffer fest på storen i mörkret.

Bailning på går.

Ingen vet riktigt varför man bailar ibland gör man bara det. Detta var en sådan gång, Vi hade igentligen ingen anledning då vi hade bra med mat och gas och vinterutstyr.

A not so broken warrior heading home.

Men med New model Army s nya platta i bilen så fixade vi även hemresan. Det enda jag kan säga efter denna turen är: Lika säkert som Justin inte är slut så kommer vi tillbaka.