Greenland Part 2, Pt Emanuelle.

Happy days in Jonestown.

Den första tiden i Jonestown hade vi liten vilja att klättra något överhuvudtaget.

Vi hade det helt enkelt lite för bra och för bekvämt.

Det närmaste vi kom klättring var detta.

Vi resonerade, att ska man göra nåt så löjligt som att klättra på småstenar så är det en extra krydda om det kan dyka upp en Isbjörn och ta oss.

Egentligen så hade jag och Kasper räknat ut att Björnen i så fall hade föredragit Ted då han är både yngst och mörast. Kasper är för gammal och jag springer fortare än Ted dom 400 första metrarna.

 Tomas Tvivlaren.

När dagarna började flyta ihop med nätterna så började till slut den lyckliga tillvaron att raseras. Jag började känna mig som Jesu lärjunge Tomas Tvivlaren. Orsaken till det var att vi hade hittat Emanuelle vid stranden när vi letade ved.

 Kasper med Emanuelle och Grönlands Kanske Längsta pinne.

Emanuelle var den vackraste bit drivved någon av oss skådat,

Nu började det ett nytt kapitel i vår resa.

Vi kände nog innerst inne alla tre att vi ville ha henne för oss själva.

Jag kände mig inte lika sugen längre att följa mina vänner in i döden.

Jag och Emanuelle.

Vi började alla 3 att tvivla om vi verkligen skulle få klättra något på denna resa då vi helt enkelt hade det lite för bra.

Fatalism.

Vårat öde var redan bestämt och vi blev lite för fulla en kväll, eller om det var dag eller natt. Den kvällen eller om det var dag eller natt så råkade vi glömma Emanuelle utanför tältet i regnet. Det var vad man kan kalla en dålig idé då vi fick en chock av vad som mötte oss.

Emanuelle som var så vacker när hon var torr var i vått tillstånd kanske det äckligaste du kan tänka dig. Jag vaknar fortfarande på nätterna skräckslagen med den bilden på min näthinna. 

Vi tittade på varandra och vi visste alla 3 vad som måste göras.

Det fina med att känna någon så bra som vi känner varandra så började vi genast att racka utan att behöva säga vad som behövdes göras. Vår plan var enkel, vi skulle göra oss av med Emanuelle så att världen aldrig skulle behöva skåda henne igen. Det fanns egentligen bara ett alternativ och vi visste alla tre vart den platsen var.

Svarttoppen A.K.A Pt Emanuelle.

Denna topp får Schreckhorn att likna Städjan. Våra ögon hade dragits till detta skräckslagna berg men inte i våra vildast alkoholdimmor var någon ens villig att föreslå denna prominenta skräcktopp och nu hade ödet fört oss dit.

Klassiskt att dölja rädslan med ett ansträngt leende.

 Svarttoppen, följ ryggen till toppen så har du toppen.

Då vi räknat ut att New Jonestown låg vid fjorden och toppen på nästan 2000 meter så var det mycket gå och klyvning till en början.

 Klyver på.

Motiverade att bli av med Emanuelle så höll vi gott tempo. Men det blev dålig kvalité, till och med riktigt dåligt. Vi visste om att klättrar vi upp här så kommer världen aldrig att behöva skåda Emanuelle igen.

 Kolla kvalitén, rock to die for!

Till sist så gick det inte längre och vi tvingades fira. 

Reträtt.

1,5 replängd från toppen kände vi att det inte var riktigt värt att fortsätta då det kändes som att inget satt fast. Nere på någorlunda fastmark så började vi utvärdera våra alternativ. Ett liv i baslägret med Emanuelle som är så jävla äcklig eller mot toppen till varje pris. Ett citat av pastor Jim Jones fick oss tillsist att gå mot toppen " if we can not live in peace let us die in peace"

Lite vila och sen fick snön bli vår nya väg.

Vi hittade en exit ränna mot toppen.

När vi började närma oss toppen började vädret slå om och det började blåsa lite.

En film från nära toppen kan du se här. https://youtu.be/j7fPgDPmMIU
Ted tog oss säkert till toppen dom sista replängderna.

SUMMIT Pt Emanuelle. 

Med Emanuelle på toppen.

Då Emanuelle torkat i vinden började vi nästan att ångra oss då hon var torr och vacker igen.

Men allt har ett slut och det var dags att skiljas. Returen gick bra och tillbaka i New Jonestown så började allt bara om igen.

Back in New Jonestown.

Frozen Turf, where the action is!. Stay tuned for next episode. Part 3, New route Mayhem!