söndag 20 september 2015

Frozen Turf is Back !

Tyst en längre Tid.

Det har varit tyst på bloggen en längre tid. Detta beror inte på att vi lagt av.
Det är en släng av prestationsångest från min sida. Det är inte helt lätt att driva Sveriges största Gräsklätterblogg. Förstår nu hur svårt en del författare känner det när man släppt en första succebok och ska börja med uppföljaren. Men lika säkert som mossan fryser har jag tagit mig upp från mitt svarta hål.

Vad har hänt sen sist ?

I början av sommaren satsade vi allt och jag och Kasper och Bosse drog till Övre Årdal. Fy fan tänker ni.
The golden pillar of Grass climbing. Likheterna är så klart slående med the Golden pillar of Spantik.
Ni vet så klart allt om väggen redan så jag ska inte tråka ut er med detaljerna,
Vi hade dock ett osannolikt flyt när alla sjöbusar i hamnen tvärvägrade korsa sjön och köra oss till insteget. Detta räddade förmodligen livet på oss. Nedslagna for vi till Jotunheimen för skidåkning.

Semester i Lofoten.

Stuvade in familjen i bobilen och drog till Lofoten. Hade inga förhoppningar om att klättra något riktigt. Lyckades inte övertala Anders och Erik om att Nordryggen på Vågakallen är Lofotens grand prize. Det fick bli Vestpillaren på Prästen i stället. Nedslagen och nedröstad så var jag inte särskilt sugen att börja. Det visade sig att en vinare om dan inte heller var den bästa uppladdningen.
Tur att Damp farbror Wester var stabil trots en vinare om dan.


Erik och Jag följer på Slanting Dihedral.

Jag fick dock den bästa repan.

Anders blir så här glad av gräsklättring.


Erik inte lika övertygad än.

Stetind.

Rätt besviken på leden och mig själv så var jag sugen på ett riktigt berg. Lyckades övertala Sussi ännu en gång att det var en bra ide att åka till Stetind med barnen. Nått som måste upplevas var motiveringen. Såklart fattade hon vad som var i görningen med förstod att det var lika bra att jag fick det gjort. Efter en omväg ut på Senja var vi äntligen på väg till Stetind. Kom fram på kvällen.
Planen såg ut ungefär så här. Hitta någon som är dum nog att klättra Stetind med mig i regn.
Väl framme på parkeringen så började jag knacka på i bobilarna och tälten. Svaren var lika överallt.
Det regnar och och kommer att regna länge. Nedslagen linkade jag iväg till familjen. Fy fan tänkte jag, var är klättringen på väg ? Plötsligt som en blixt från klar himmel så hörde jag någon prata tyska. Detta kan vara min räddning då tyskar är kända för att vara lättlurade växlade jag upp och satte in en offensiv. Det visade sig att tysken hette Jan och var på.
Han var inte bara tysk det visade sig, han var en stabil fjällkarl och vi hade en fin tur upp på Stetind trots att det inte var mer än 50 meters sikt på hela dagen.


Summit.

Det är väl ungefär det som har hänt sen sist, I nästa post så ska jag berätta mer om den Universiella Gräsklätterträffen på Båthusberget. Det nya Millenniets största happening kallas den redan.

/ Markus